Så öde

 

Åh! Hur öde ligger inte sjöar och stränder stjärnor förutan.

Det verkar som om hösten har kommit tillbaka igen. Som om årstiderna har backat ett stycke och gått vilse. All snö är borta sedan flera dagar. Allt ser svart och trött ut. Småfåglarna som äter av taljbollarna om dagarna har dämpat sitt kvitter. Det har jag lagt märke till. Det är som om dom är förundrade över att vintern försvann. Förstår dom att det är något som hänt med livets rund. Hänt något som inte bådar gott, vare sig för djur eller människor.
Ja kanske! Djuren verkar på ett hemlighetsfullt sätt ha andra sinnen än vi människor. Eller är det allt det mörka som dämpat deras kvittrande sånger vid soluppgång och dess nedgång.

Det finns inga stjärnor synliga på himmelen denna sena timme. En dyster hinna i grått har stängt oss ute från universum och dess strålande stjärna. Är det likadant i öster Gud?
Så liten och så ynklig vår jord verkar vara utan ljus. Så evigt och så stort allt känns långt utanför oss själva. Så obegripligt. Så djupt, bortom allt förnuft och visdoms tanke.
Åh! Hur öde ligger inte sjöar och stränder stjärnor förutan. Hur sörjande ligger inte insjöar och hav när himmelens stjärnor inte speglar sig och glänser däri. Ja, jag kan se det inom mig, hur svartnande av sorg vattnen ligger stilla. Nästan som i hopplöshet. Har Orion slocknat här hos oss i väst nu Gud? Är det därför som mörkret känns så mörkt?

Natten har sin egen tid och sin egen moral. Natten är sin egen värld, och var stad sin egen stad. Är det likadant i himmelen Gud?  Det är så ensamt. Det är så ensamt utan stjärnors ljus. Jag vet det så väl. Jag har vandrat i tusende år. Förr visste jag hur många. Men inte längre. Nu vandrar jag bara. Inte framåt, inte heller bakåt. Ändå vandrar jag genom alla tider utan hinder. Försjunken i tankar går jag i en framtid. Och lika tankfull vandrar jag genom sekler som gått. Som om jag letar efter något. Gud! Vad söker jag efter? Är jag som barnen utan herde? Ja utan herdar famlar människor. Det vet alla som levt. Som haft liv i sin själ, om än på ett fattigt sätt.

Ja, vattnen ligger mörka denna natt. Inget ljus glittrar i dess krusning. Ingen sömn för den trötte som går till fots utan vandringsstav. Hur djupt Gud? Hur djupt måste jag vandra, innan jag får vila från min möda?
Hur många är dina vandrare? Jo jag har sett att dom är många. Jag har sett dom ibland på avstånd, när dom vandrar över himmelen. Sett att också dom är ålagda att vandra mellan stjärnorna i ensamhet.
Nu i natt, är himmelen stängd av mörker och tunga moln. Inget ljus finns som lyktor på våra stigar. Stilla får vi vänta och vaka. Tysta får vi lyssna efter sång, efter korus av röster. Gud, hur tyst är inte en tyst himmel? Hur outgrundligt mörk är inte en himmel utan tända stjärnor? Du som tronar på sången; tänd himmelens stjärnor igen. Inte bara i öster, utan över hela vår jord. Herre, tänd stjärnan som så gåtfullt tändes i fjärran land en gång.

MSW

 
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Annonser
Det här inlägget postades i Nattbrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s