Herre, jag gick en tung och enslig vandring om kvällen igår

kvinna,mo,gå

Herre, jag gick en tung och enslig vandring om kvällen igår. Ändå kändes mina steg så märkligt ljusa och lätta. Skogen ger mig en sådan ro när min själ grumlats av vemod. Då när alla stjärnor är dolda för människors blickar.
Jag vandrade in i skogen ett stycke ifrån gläntan där jag brukar sitta och samtala med dig. Då när världen kommit mitt hjärta och min själ för nära. Min fot knäckte en redan bruten och till marken nedfallen gren. Genast kände jag hur något också bröts i mina inre djup. Smärtan att så övergivet vandra genom livet skiftade och byttes ut mot en trygg tillförsikt om att jag aldrig vandrar ensam i mörkret. Du går med mig Herre. Dina änglar vakar över alla mina steg. Jag vet det så väl, även om gudomliga ting ibland känns så fjärran. Ja, jag vet att du från himmelen tänder lyktor på mina vägar så att jag inte skall falla eller snava och sarga mig illa när själen mörknat av alla tankar och långa stigar.

Jag ser dig inte Herre. Inte heller de från himmelen nedkomna änglarna. Förutom då när du öppnat mina inre ögon och låtit mig se bakom förlåten av livet självt. Ja! Du har vid tillfällen låtit mig se dina budbärare från ditt himmelska rike. De som är utsända av dig från din himmelska boning. Men det är inte ofta. Bara då när mitt hjärta brustit itu av vemod och tunga tankar. Då har jag sett och förnummit dina änglars närvaro på ett notabelt sätt. Då har jag berörts av änglavingars stilla susning när livet känts slocknat och ödsligt. Känt hur jag omsvepts av änglavingars mjuka skrudar. Omsluten av de från ännu ej skådad himmelsk boning. Det kände jag ock igår. Då när himmelens stjärnor ej var tända utan obarmhärtigt borta, släckta.
Hur tröstefullt är inte dina sändebuds omsorgs om mig. Ja, jag har så många gånger känt hur själens djup fyllts på med hopp från ditt hjärtas kärlek till mig; förmedlad av himmelens sändebud.

I kvällens mörker sjunger inga fåglar i det naturliga. Ändå hörde jag en ensam fågel sjunga från en av skogens höga granar i går kväll. Då satte jag mig ned på en sten klädd i stjärnmossa och lav för att lyssna på sången en stund. Så förunderligt djupt en ensam fågels sång kan nå in i en kvinnas själ och hjärta om aftonen i skogen. Så tröstande! Var det du Herre? Ja jag tror det.
Du Herre är med mig alla dagar även om tungsinnet och vemodet ibland tvingar mig att sörja och gråta. Du vakar nogsamt över alla dina minsta. Det vet jag så väl från fordom. Det vet jag så väl.

MSW


Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Annonser
Det här inlägget postades i Nattbrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s