Herre, jag blev förd in i den mörkaste natt

konst,natt6

Herre, jag blev förd in i den mörkaste natt. Där skrev jag ner mina tankar i natten. Endast med ett ljus, tänt av människohand. Jag vandrade mellan himmel och jord. Sökande själens djupa frid bland himlaljus och vackra jordiska trädgårdar. Endast himlarymderna där emellan undvek jag. Ja jag undviker fursten som härskar mellan himmel och jord med sitt bedrägliga ljus. Ett svekfullt ljus som han ständigt lockar människobarnen med. Hur många vet att hans ljus är en falnande låga? Själv vet jag det så väl! I olika tider har jag burit hans ljus och spridit det ovetande till andra.
Vilse på en stig som bara mörknat har jag understundom varit. Bestulen på min kraft. Herre, vad är det med den furstens brinnande låga? Som kan bedra människor och få läppars tillbedjan så lätt? Vad lockar han med som fått så många att vandra in i det djupaste mörker? Bärande ett ljus som endast sprider natt och skugga istället för ett gudomligt sken? Ja jag unviker den furstens ljus när jag ser; när jag slutat famla. När mina ögon åter öppnas slänger jag hans svek och grånade löften långt ifrån mig. In i den eviga eld. Sen vandrar jag bort, ut ur furstens mörker i bitter gråt och klagan över min mänskliga svaghet och grymlande lättja.

Ja jag blev förd in i den mörkaste natt i natt. Jag som endast söker ljus. Det gudomliga uråldriga ljuset och dess källa. Den källa som ger liv åt människors själar. Jag söker stjärnan. En stjärna bara en gång skådad. Den som vittnar om din allmakt och eviga löften.

Herre, var finns ljuset som ÄR innan begynnelsens briljanta och ljuvliga passion? Det eviga kärleksljus från boningar ej sedd av någon människas ögon. Det ljus som ej slocknar i olika tider av mödor och besvär. Han, världens ljus som kom in i världen för en kort tid. Så märkligt! Ljuset, Ordet fanns hos dig redan när du sade ”varde ljus”. Du lät det ljuda genom alla universums salar, genom allas hjärtan i alla tider. Jag vet.

Men min natt blev mörk, så svart och tyngd av tankar. Jag kunde inte stanna mina steg. Vad är en människa att du tänker på henne? Så står det! Herre, tänker du på mig? Vandrar du med mig i mörka skogar och i gränslösa gränder?
Ja Herre, Jag blev förd in i den mörkaste natt. Därför skrev jag mitt brev till dig. I sen natt och skymning skrev jag. Endast en lykta har lyst upp min ensamma skrift till dig. Herre, för mig in i trädgårdar som blommar utifrån ditt hjärtas mildhet och kärleks bud. Gå alltid med mig.

MSW


Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Annonser
Det här inlägget postades i Nattbrev. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s