En är Herren

womanmraiv2

Det regnar, något jag tycker om. Ljus och färger blir så fint i regn. Jag tänker; så fint allt är ordnat. Solen skiner när jorden behöver sol och det regnar när jorden behöver regn.
Det står om i GT att Gud i begynnelsen skapade himmel och jord. Han uttalade ordet och det blev som han sade. I NT står det om Ordet: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. 2. Detta var i begynnelsen hos Gud. 3. Genom det har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till. 4. I det var liv, och livet var människornas ljus. 5. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed.”

Jag tror att Herren är en och han anländer snart. Hans namn är Jesus.

MSW

© Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Annonser
Publicerat i Mästaren | Lämna en kommentar

There is a forest

There is a forest. A forest filled with the deepest darkness and mistrust. A place who border on to each soul of man. So heartfelt close. So dangerously close to ones soul. No birds are singing there. No flowers grows and nod indolently on its ground when man passing by. No! This forest has no life. No one who walk it through laugh or smile. Dashed to the ground is every hope and longing. Every step grows tired of abandonment. A clerc of fear sign you in. A clerc of hope sign you out. There is a master of this darkened forest. A shadow. Forgetfulness is not his name. ”Memory” is he called by many. He offer you a table drink to drink from the grunting witch cauldron. You can not refuse. You have to drink it to its bottom. So sad it is. So dark and lonely. No hope is to find in those wanderers heart.
But life itself is hopeful and it whisper silent in your ear: Like a dream now is, who soon will disapear. Walk, walk, walk until you reach the light on the other side of this hurtful place.. Hope is there, waiting. Every moment it listen to hear your step and to dry your tears. Do not stop, just walk

So dark it is, so misty and painfull
I see the sun in the daytime, but i can not smile
I see stars on the vault of heaven each night
but still, the world is so filled with shadows
who treacherously bind me to the forest this hours of distress

This walk is a long long walk
At times I have screamed out my simple desires
Lift of this burden of loneliness on my shoulders, I humbly ask
But there is no one who listen to them who suffer from grief
everything have to come up to the surface of each one who have tasted this drink

The master of this place is so cruel
But we need him, his sensitivity to the grief is great
He do not cry with you when he put you to the test
That hardest one any man can imagine, loss
He is not responsible for your pain. Death is, his brother

Days goes by and come back again
until the wanderer’s sorrow once again fall asleep
But deep in the heart of they who has walked in this forest
a memory always will stay, but it will change
from the darkest night of sadness to a light memory of love

Death has no conscience. Sometimes a deliverer, sometimes a thief
But no one of us can ever accuse him for what he is doing
We have to accept his presence when he comes, and when he leave
whoever he is taking with him

MSW


No republication of this written material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i skrivet | Lämna en kommentar

Vid vägskälet mellan kväll och natt

konst,gryn

Nattens mörker smög tyst och stilla in i gryningens famn. Hon omslöt natten i sin ljusa mantel. Herre, hur vacker är inte gryningen när hon anländer. Hur ljuv är inte hennes varma händer av morgonljus och ömhet. Det är som hon breder ut sina vida vingar och rör vid allt så försiktigt där hon går fram. Natten somnar fridfullt, vilar tills skymningen åter kommer. Viskande; följ mig över himlarna och jordens rund till dagen åter gryr. Natten vaknar sakta och dagen vilar i dess skugga vid buskar, träd och husens knutar.

Ja så har du ordnat det Herre. Dagen och natten följs åt en stund var skymning och var gryning. Slår följe ett stycke varje sen dag och var tidig morgon. Vid vägskälet mellan tidig kväll och natt stannar dunklet och somnar i kvällsljusens spår. Och i alla mörka skuggor sover skymning och gryning djupt mellan den ljusa dagen och den mörka natten. Hur vackert har du inte ordnat det ljusa och det mörka? Hur välgörande är inte dagen och natten för allt som är till! Herre, vilken outgrundlig visdom du äger som så tar dig an din skapelse.
Ljuset och mörkret är dina verk. Men inte bara dag och natt. I olika tider får vi, dina människobarn, vandra fram i sorg och mörka nätter. Lidandets svåra port får vi alla gå igenom. Lång kan vår väntan kännas innan ditt gudaborna ljus åter strömmar från din boning. Ditt ljus som styrker allt som vacklar. Ditt gudomliga sken som stärker själars fästen med dina löften. Dina löften, vårt skydd och värn, en gudomlig kåpa från himmelen. Hur har inte hjärtans tacksamhet flödat när ditt hjärtas ljus lyst upp var sorglig själ? Hur har inte skuggor flyktat för ditt ljus skull?  Våra liv levda i dag och natt, i skymning och gryning.

Herre, hur många tårar av lättnad har inte runnit ned för trötta kinder? Hur många tack har inte viskats till dig? Ja, Herre, jag vet att dom är en oräknelig skara. Genom alla tider har tacksamma röster ekat. Ibland när jag vandrat över himlarna bland stjäror har jag hört ekot av deras lov och pris; ända från tidernas begynnelse.
Det är gott att höra.

Men sorger ekar också långt bortom allt. Kanske från ett annat universum. Det blev omtalat för mig en gång för länge sedan vilka dom är. Det är de som aldrig kommer ur sin skymning eller mörka nätter. En djup sömn på ett annat vis är vägen dom valde. En onaturlig slummer med skuggor utan gryningsljus. Herre finns det ej någon väg tillbaka?

MSW

Reg:
No republication of this material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Ibland når jag tvivlets svartaste bråddjup

konst,chagall6
Marc Chagall

Så tunga mina steg känns understundom. Så sorgsen min väg verkar somliga dagar. Herre, när lyfter du min börda från mina axlar? Är vägen ännu lång till godhetens förbarmande hav?
Om nätterna går jag bland stjärnor, det vet du. Jag vandrar ut på vintergator för att söka den ro jag läst så mycket om. Men den flyktar, jäktar ofta bort när jag närmar mig. Det är som ron skyr mig för mitt vemodiga sinnes skull. Jo Herre, jag känner den ibland; ron, men ändå på avstånd då tankarna plågar mig med frågor.

Jag känner dig! Jag förnimmer din närvaro så träget. Känner att du är närvarande i min själs djupaste snår. Ändå grubblar jag över dig. Herre, jag räds mina innersta gömmors hemligheter. Jag brottas så med tankarna om att din evighet kanske endast finns inom mig själv, som i en dröm, flikad och söndrad av alla mina livsvägar. Grubblar över om du bara är en tanke, skapad av mina behov.
Ibland når jag tvivlets svartaste bråddjup. Jag blir skrämd av tanken på att allt kanske bara är en illusion. Att jag endast har en djup längtan efter gudomliga ting inom mig; därutöver, ingenting. Herre, hur djupt måste jag söka? Hur långt bort och hur länge måste jag vandra mellan vintergator och avlägsna galaxer i djupa tankar?

Nattvandrarna har varit fler än vanligt i år. Sen i höstas har jag sett hur nya själar vandrat ut bland stjärnorna i natten. Vad beror det på? Herre, är det ett tecken på att något fattas människorna? Skapar världen fattiga barn under ensliga nätter? Sökande det ljus som giver liv. Det ljus som funnits utanför all tid och alla rum. Herre, hjälp oss alla som söker att finna ditt ljus. Det är en så dunkel vandring när du är dold. Jag känner stigarna alltför väl. Dagen finns inte där! Som ett svart hål i universum suger den musten ur varje hoppfull tanke. Nätter då du känns långt borta.

Hemlig är din källas ursprung. Ett mysterium bundet i två ord; evighet och helighet. Förborgade är alla dina vägar för den som inte söker. Men jag söker dig även om jag i natt blev rädd att du skulle vara ett bländverk av en bön för länge sedan bedd. Frågorna finns kvar. Dom är så många. En del kan man inte säga högt. Andra är små men ändå stora.
Herre, är ljuset som möter gryningen förnämligare än det ljus som sakta förlorar sig i skymningen? Är Jacob dagen och Esau natten? Vem är du Gud?

MSW


Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Det viskades bland stjärnorna i natt

konst,natt5

Jag såg i fjärran nattvandrare gå ut i ditt ofattbart vackra universum vid midnattstimmen Herre. Jag såg hur dom kom från alla folk och länder. En del gick tysta med nedböjda huvuden. Andra såg ut som om dom samtalade med någon ej synlig gestalt. Jag hörde inte orden. Inte mer än som ett stilla sus i mitt inre.
Jag satt vid mitt nattfönster och följde vandrarna med blicken. Nej, denna natt gick jag ej själv ut.

Det viskades bland stjärnorna och jag såg hur dom blinkade till tecken åt varandra. Hur vill inte stjärnor lyfta vandrarens hjärta! Hur söker inte stjärneljus fylla mörka sinnen med sitt ljus! Ja Herre, jag vet att ljuset stjärnorna äger är kommet från din hand och ditt ord. Du är den som tänt alla himlaljus och gett liv åt allt outgrundligt i det eviga. Ljuset som fanns innan det ”varde ljus” vi känner så väl. Så måste det vara! Annars skulle även du ha funnits i mörkret innan allt blev till.
Herre, du är av evighet. Hos dig finns ingen början, inget slut. Det måste vara du som är ljuset.

Natten bär många hemligheter. Då när allt tystnat och känns stilla blottas människors själar. Dess längtan inför himmelens utsträckta hopp blir obarmhärtigt tydligt. Vad är väl guldets skenbara glans värt då, i nätter av trånad efter liv.
(…ett stycke ej publicerat här på grund av dess personliga innehåll…)

Nu ser jag nattvandrarna vända åter till sina jordiska boningar och nattläger. Gryningen nalkas. Ljuset lyser långsamt upp jordens land och hav. Fick dom svar på sina frågor denna natt Herre? Kanske några fick svar på någon fråga, andra inte. Kanske dom som blev svaren utan får svar en annan natt? Ja, jag vet att dom kommer att gå ut igen och vandra bland himmelens stjärnor. Sökande svaren och ljuset. Det kommer också jag göra Herre! Jag kommer åter gå ut i universum. Vandra på din förtrollande vackra stjärnhimmel. Vandra från stjärna till stjärna. Men denna natt stannade jag vid mitt nattfönster och vilade från alla mina frågor. Här i min fåtölj vid fönstret förnam jag ändå din närvaro. Jag vet att du sände nattligt sällskap från himmelen till mig. Herre jag tackar dig.
Morgonen kommer i hast med dagens glam. Himmelens stjärnor är nu släckta. Själv skall jag vila en stund innan jag går ut i det som är människans dag.

MSW

 
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Cruelty has a human heart

art,mine14
Part of painting, ”Human evilness and fall”

A Divine Image

Cruelty has a human heart
And Jealousy a human face;
Terror the human form divine
And Secresy the human dress.

The human dress is forged iron
The human form a fiery forge
The human face a furnace sealed
The human heart its hungry gorge.

William Blake

William Blake, 28 November 1757 – 12 August 1827, was an English poet, painter and printmaker/

I often ponder on humanity and those, sometimes, evil beings. Why does God bother? Incomprehensible!

Ps8:4 What is man, that thou art mindful of him? and the son of man, that thou visitest him? 8:9  O Lord our Lord, how excellent is thy name in all the earth! KVJ
Ps8:4 What is mankind that you are mindful of them, human beings that you care for them? … 1917

M…

Reg:
No republication of this art is permitted without express permission of the author

Publicerat i Litteratur, Måleri och skissat | Lämna en kommentar

Herre, jag blev förd in i den mörkaste natt

konst,natt6

Herre, jag blev förd in i den mörkaste natt. Där skrev jag ner mina tankar i natten. Endast med ett ljus, tänt av människohand. Jag vandrade mellan himmel och jord. Sökande själens djupa frid bland himlaljus och vackra jordiska trädgårdar. Endast himlarymderna där emellan undvek jag. Ja jag undviker fursten som härskar mellan himmel och jord med sitt bedrägliga ljus. Ett svekfullt ljus som han ständigt lockar människobarnen med. Hur många vet att hans ljus är en falnande låga? Själv vet jag det så väl! I olika tider har jag burit hans ljus och spridit det ovetande till andra.
Vilse på en stig som bara mörknat har jag understundom varit. Bestulen på min kraft. Herre, vad är det med den furstens brinnande låga? Som kan bedra människor och få läppars tillbedjan så lätt? Vad lockar han med som fått så många att vandra in i det djupaste mörker? Bärande ett ljus som endast sprider natt och skugga istället för ett gudomligt sken? Ja jag unviker den furstens ljus när jag ser; när jag slutat famla. När mina ögon åter öppnas slänger jag hans svek och grånade löften långt ifrån mig. In i den eviga eld. Sen vandrar jag bort, ut ur furstens mörker i bitter gråt och klagan över min mänskliga svaghet och grymlande lättja.

Ja jag blev förd in i den mörkaste natt i natt. Jag som endast söker ljus. Det gudomliga uråldriga ljuset och dess källa. Den källa som ger liv åt människors själar. Jag söker stjärnan. En stjärna bara en gång skådad. Den som vittnar om din allmakt och eviga löften.

Herre, var finns ljuset som ÄR innan begynnelsens briljanta och ljuvliga passion? Det eviga kärleksljus från boningar ej sedd av någon människas ögon. Det ljus som ej slocknar i olika tider av mödor och besvär. Han, världens ljus som kom in i världen för en kort tid. Så märkligt! Ljuset, Ordet fanns hos dig redan när du sade ”varde ljus”. Du lät det ljuda genom alla universums salar, genom allas hjärtan i alla tider. Jag vet.

Men min natt blev mörk, så svart och tyngd av tankar. Jag kunde inte stanna mina steg. Vad är en människa att du tänker på henne? Så står det! Herre, tänker du på mig? Vandrar du med mig i mörka skogar och i gränslösa gränder?
Ja Herre, Jag blev förd in i den mörkaste natt. Därför skrev jag mitt brev till dig. I sen natt och skymning skrev jag. Endast en lykta har lyst upp min ensamma skrift till dig. Herre, för mig in i trädgårdar som blommar utifrån ditt hjärtas mildhet och kärleks bud. Gå alltid med mig.

MSW


Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Herre, jag gick en tung och enslig vandring om kvällen igår

kvinna,mo,gå

Herre, jag gick en tung och enslig vandring om kvällen igår. Ändå kändes mina steg så märkligt ljusa och lätta. Skogen ger mig en sådan ro när min själ grumlats av vemod. Då när alla stjärnor är dolda för människors blickar.
Jag vandrade in i skogen ett stycke ifrån gläntan där jag brukar sitta och samtala med dig. Då när världen kommit mitt hjärta och min själ för nära. Min fot knäckte en redan bruten och till marken nedfallen gren. Genast kände jag hur något också bröts i mina inre djup. Smärtan att så övergivet vandra genom livet skiftade och byttes ut mot en trygg tillförsikt om att jag aldrig vandrar ensam i mörkret. Du går med mig Herre. Dina änglar vakar över alla mina steg. Jag vet det så väl, även om gudomliga ting ibland känns så fjärran. Ja, jag vet att du från himmelen tänder lyktor på mina vägar så att jag inte skall falla eller snava och sarga mig illa när själen mörknat av alla tankar och långa stigar.

Jag ser dig inte Herre. Inte heller de från himmelen nedkomna änglarna. Förutom då när du öppnat mina inre ögon och låtit mig se bakom förlåten av livet självt. Ja! Du har vid tillfällen låtit mig se dina budbärare från ditt himmelska rike. De som är utsända av dig från din himmelska boning. Men det är inte ofta. Bara då när mitt hjärta brustit itu av vemod och tunga tankar. Då har jag sett och förnummit dina änglars närvaro på ett notabelt sätt. Då har jag berörts av änglavingars stilla susning när livet känts slocknat och ödsligt. Känt hur jag omsvepts av änglavingars mjuka skrudar. Omsluten av de från ännu ej skådad himmelsk boning. Det kände jag ock igår. Då när himmelens stjärnor ej var tända utan obarmhärtigt borta, släckta.
Hur tröstefullt är inte dina sändebuds omsorgs om mig. Ja, jag har så många gånger känt hur själens djup fyllts på med hopp från ditt hjärtas kärlek till mig; förmedlad av himmelens sändebud.

I kvällens mörker sjunger inga fåglar i det naturliga. Ändå hörde jag en ensam fågel sjunga från en av skogens höga granar i går kväll. Då satte jag mig ned på en sten klädd i stjärnmossa och lav för att lyssna på sången en stund. Så förunderligt djupt en ensam fågels sång kan nå in i en kvinnas själ och hjärta om aftonen i skogen. Så tröstande! Var det du Herre? Ja jag tror det.
Du Herre är med mig alla dagar även om tungsinnet och vemodet ibland tvingar mig att sörja och gråta. Du vakar nogsamt över alla dina minsta. Det vet jag så väl från fordom. Det vet jag så väl.

MSW


Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Är det hit som människobarnen kommer när livets vägar är till ända?

konst,hi

Är det hit alla människobarnen kommer när livets vägar är till ända?

Jag somnade en stund om kvällen. Drömde mig över midnattstimmans rand. Så steg jag åter upp och såg ut över människobarnens fönster. Överallt är de stora ljusen släckta. Människor slumrar och sover sött. Drömmer dom om hoppet, om stjärnan över Betlehem i natt? En del vet att ett budskap av tröst en gång sändes ut. Att ett löfte följe stjärnans gudomliga och himmelska strålar.
Men inte alla vet, att denna stjärna från himmelen sänd, ger frid och hopp i allas hus och hem. Herre, råder nu frid i alla människors boningar? Nej, du behöver inte svara. Jag vet svaret. Som ett sönderrivet stycke tyg är mänskligheten.

I natt gick jag åter ut för att vandra bland dina himlaljus. Jag gick långt, långt mycket längre än jag plägar. Jag gick bortom himmelens djupblå grund. Från stjärna till stjärna gick mina steg. Bort till platser jag där jag aldrig förr varit.
Herre, din himmel är så evig, så stor. Vart finns den yttersta gränsen? Nej, det kanske inte finnes någon gräns för himmelska ting. Ändå kom jag till en grind denna natt, en slags gräns på min vandring. Jag samlade allt mitt mod, öppnade grinden och steg in.

Jag såg att andra nattvandrare också gått långt och djupt denna natt. Fast åt ett annat håll. Vad sökte dom att finna? Sökte dom samma sak som jag? Att i ditt  himlaljus en kort sekund få låta själen glittra och glimma, i ditt hjärta. Få tröst.
Ja jag blir så trött ibland Herre. Så trött! Det blir väl så när man som jag vandrat i tusende år bland stjärnor och människobarns skiftande stigar. Hur djupt; hur länge skall nattvandraren gå? Var finnes dess slutliga mål? Herre du vet det!

Innanför gränsen, grinden, gick jag som över en blomstrande äng i skymningsljus. Jag såg att varje blomma var en lysande stjärna. Är det här som alla dina barn som vandrat livet ut har sitt hägn? Är det hit människobarnen går när livets vägar och stigar nått till ända? Har jag vandrat denna natt till universums yttersta port?  Ett andetag från din boning. Dit, där änglabarnen funnit sin frid och ro?
Det finns änglar överallt här omkring. Bärande livets ljusa låga, sjungande psalmer jag aldrig hört förut. Stjärnor tindrar med ett förunderligt ljus. 
Över alla nattens stjärnor lyste en som var större och starkare än de andra små. Är det stjärnan som strax väntas från ovan som skall lysa över människor och ge nytt liv till vår jord? Har jag funnit den gudomligt skinande och enda? Herre, har jag vandrat i himmelen denna natt?

Ja, jag tror att det var himmelen jag såg. När jag om natten företog mig en djup och av stigar lång vandring bland himmelens stjärnor. Tänk Herre om jag kunde gå med bud till de som gråter och sörjer. Till de som fyller sina timmar med mången tårar och sorgliga tankar. Då skulle jag gå och berätta att det var i himmelen jag vandrade denna natt. Ja jag skulle gå med bud om evigt liv i en gudomlig örtagård. Berätta att det finns en gudomlig boning för oss människor för att du Herre älskar oss.

MSW

Reg:
No republication of this material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Herre, tänd ljuset om så bara för ett ögonblick för min skull

konst,lj

Herre, hur tungt kan inte livet understundom kännas! Hur långt bort kan inte ljuset kännas tidvis. Jo visst, jag ser glimtar av sken långt borta i fjärran; men inte nära nu. Inte denna natt. Herre, jag behöver ljuset i min närhet för att kunna leva.

Jag vet att du lyser upp den stig där jag går fram. Så står det i löftena givna av dig. Men ibland ser jag det inte för allt mörker. Ändå går jag vidare. Jag har satt min förhoppning till dig, att du leder mig på rätta vägar. Herre, du leder väl mig på rätta vägar genom livet? För ditt namns skull.

Herre, jag har vandrat på många dystra vägar. Jag har fått nästlat mig fram genom många bittra snår i olika tider. Nu ber jag dig om en lyckosam väg för mig. Så att jag kan vandra utan att vara rädd för att snava eller gå vilse.
Ja, nog vet jag att jag alla tider skall sätta min förtröstan och tillit till dig. Men jag är bara en människa. Döm mig inte för hårt när jag brister ut i gråt och klagan och frågar; var är du Gud?

Du är så outgrundligt märklig. Jag undrar så över ditt väsende och över människans mening med hennes möda. Vart kommer allt slutligen att leda? Har du, som det sägs, en plan för var och en av oss människor? Finns det en stor hemlighet förborgad, knutet till människornas band vid ditt gudomliga väsen? Herre, tala med mig om det här. Hjälp mig att förstå den djupa meningen över att vara till. Tala med mig om vad avsikten är med att leva ett jordiskt liv.
Understundom tänker jag att livet bara är en illusion. Illusioner byggda av tankar från fjärran dolt fäste. Men Herre, vart skulle ett sådant illusoriskt fäste finnas? Någonstans mellan stjärnorna måste ju även ett sådant fäste vara instiftat och stadfäst av dig. Ja du ser Gud, mina tankar vandrar bland stjärnorna i himlarymderna. Jag söker ursprung och meningen. Det vet du Herre sedan länge.

Jag ser stjärnors ljus på min vandring. Men det är inte det tindrande ljuset från himlakropparna jag söker. Jag söker ljuset som bor i dig. Det ljus som är livet självt. Ljuset som inte är ett vanligt ljus i vanlig mening. Nej, jag söker ljuset som är ett men inte till antal. Herre, tänd det ljuset för mig, för min skull; om så bara för ett ögonblick av tid.

MSW

Reg:
No republication of this material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

Ibland när jag vandrat i dödsskuggans dal har jag misströstat så gruvligt Gud

skog,kv

Ibland när jag vandrat i dödsskuggand dal har jag misströstat så gruvligt Gud.

Ja Herre, jag är en kvinna som vandrar. Jag stannar aldrig vid kärren, eller vid vattnen som mist sitt djup. Jag följer inte otygen från glömda skogen, även om jag ibland gått vilse och inte sett, att jag suttit i mangroveskog och vid gyllene snidade bord.
Nej jag går vidare, ut bland himmelens alla stjärnor och fyller på mitt ljus.
Jag vandrar in bland himmelska väsen och söker mig till din konungsliga boning och tron.

Jag håller hårt i orden som du vid mina tårars flod en gång gav mig. Att du är min herde. Inget skall du låtas fattas mig. Jag vet och har känt, hur du låter mig vila på gröna ängar. Och när jag varit uttröttad av livets vandring har du fört mig till vatten där jag funnit ro.
Du har gett av din kraft till mig och vederkvickt min själ, därför att jag tillhör dig. Jag har ropat ditt namn och du har hört mig.

Ibland när jag vandrat i dödskuggans dal har jag misströstat så gruvligt Gud. Men då har du kommit till min undsättning och gett mig din käpp och din stav. Då har min fruktan flytt från allt det onda som i världen gror. Ja, din allmakts styrka har gett mig tröst när mina tårar har gjort skogen rik på dess källor.

Du har hållit mig med din högra hand. Även de dagar då jag undrat vart du har farit. Då när fienden ända in i mitt hjärta tärt och gnagt. Då har du lyft mig upp och dukat mig ett bord, mitt bland mina fiender. Du har låtit ditt goda flöda över mig.

Gud, jag är bara en kvinna som vandrar. Mina brister är många. Men den nåd som utgår från himmelen varje dag kommer att följa mig i alla mina livsdagar. Jag vet att min vandring har ett mål. Även om vägen ibland känns lång och stundtals trist att vandra. Sen när min vandring är över vet jag att jag skall få bo i din himmelska stad, i din gudomliga boning som du lovat.

MSW

Reg:
No republication of this written material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar

An empty cafe

artcaffe1
Painter Edward Hopper

An empty cafe

I look out the window
looking out from the courtyard
The silence feels like an
comfortable fog, as in a story
There are no people here
except for me and the woman
at the lower end of the hall

The cafe is closed to the public
The museum is empty
The velvet upholstered chairs
seems to rest in a quiet mystery
A big secret has spread its wings
The silence is strange
almost like a cover of down
Something swishing weak
as a lullaby for the naked  souls  

MSW                                                                      

Reg:
No republication of this written material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av skrivet material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i skrivet | 1 kommentar

The Tale

The Tale

I call him midwinter and decembernight, but also secret names i can not mention. This man who arouses all my senses will surely get many names in times to came. Some i can tell, others i have to keep in a holy grail in secret. They live in me every one, hidden, of many reasons.
Yes, the old tale was true. I did not think it was. Now i know. Such a beauty, such a pain, a pain i gladly carry. This is my treasure, even if he will stay in silence forever.

The dark nights sadly ringing
when golden dawn arrives
When the dew falls faithfully
and strong every new morning
And pain and hurt feelings flee
when red light of dawn
is shining through every sigh

I saw you in my dream
I saw you on the meadow
I heard you, you sang
So it is true, the old tale
Only a heart who loves
can hear the singing on the meadow
And only a man with a
heart of a knight can sing it.
You where the one who sang
and got everything to glow and sparkle
and wrapped my heart in
a purple light of hurt and love

MSW


No republication of this material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Måleri och skissat, skrivet | Lämna en kommentar

Hands – Händer

 
 
 
I’ve thwart looked at my hand as I’m sure Many of us have. I’ve looked at Them in Those moments of deep thought and reflection, thinking back to the bonusamount of Time That These Hands Have seen And The bonusamount of Things That These very handy Have done. For some reason today feels different. I’ve Become so Immersed in the formation of Them That it speed Become almost a form of meditation and there is a sense of intimacy Within EACH AND EVERY line etched Into Them.
 
These are a working man’s hand. Rough and dry, blistered in places and small scars notice variable in Other Areas. The depth of Each wrinkle only enhances the story of These handy. These Hands Have solid newborn babes and aging parents. They have Experienced gentleness and at times caused Other pain. They’ve created great things and Have Destroyed Them as well. They have loved a woman’s body, solid, her close in times of joy and grief. They have touched a child tears as They Cried from a broken heart or a scrape on a knee. They have hugged and patted the backs of loved ones in times of accomplishment.
 
The memories That are embedded into the Depths of my soul are Directly linked to actions That These Hands Have ceilings in every moment of my life. Today, as I sit on one of the Many benches That line the boardwalk along the river, it is with a sense of gratitude that i look at my hand. They have underplayed Such a large part in my life and I’ve thwart ceilings Them for Granted. I’ve come to realize That They have been kinder in recent years and That I would never wish to be parted from Them.
 
In the years to come They Goodwill experience even more Than I can ever imagine. I will always be aware of what These hands are CapAble of. These hands are mine to do with as I wish. The choice speed always been mine.
 
Written by my friend Mike
 

Reg:
No republication of this material in any form is permitted without express permission of the author
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Måleri och skissat, skrivet | 1 kommentar

Så öde

 

Åh! Hur öde ligger inte sjöar och stränder stjärnor förutan.

Det verkar som om hösten har kommit tillbaka igen. Som om årstiderna har backat ett stycke och gått vilse. All snö är borta sedan flera dagar. Allt ser svart och trött ut. Småfåglarna som äter av taljbollarna om dagarna har dämpat sitt kvitter. Det har jag lagt märke till. Det är som om dom är förundrade över att vintern försvann. Förstår dom att det är något som hänt med livets rund. Hänt något som inte bådar gott, vare sig för djur eller människor.
Ja kanske! Djuren verkar på ett hemlighetsfullt sätt ha andra sinnen än vi människor. Eller är det allt det mörka som dämpat deras kvittrande sånger vid soluppgång och dess nedgång.

Det finns inga stjärnor synliga på himmelen denna sena timme. En dyster hinna i grått har stängt oss ute från universum och dess strålande stjärna. Är det likadant i öster Gud?
Så liten och så ynklig vår jord verkar vara utan ljus. Så evigt och så stort allt känns långt utanför oss själva. Så obegripligt. Så djupt, bortom allt förnuft och visdoms tanke.
Åh! Hur öde ligger inte sjöar och stränder stjärnor förutan. Hur sörjande ligger inte insjöar och hav när himmelens stjärnor inte speglar sig och glänser däri. Ja, jag kan se det inom mig, hur svartnande av sorg vattnen ligger stilla. Nästan som i hopplöshet. Har Orion slocknat här hos oss i väst nu Gud? Är det därför som mörkret känns så mörkt?

Natten har sin egen tid och sin egen moral. Natten är sin egen värld, och var stad sin egen stad. Är det likadant i himmelen Gud?  Det är så ensamt. Det är så ensamt utan stjärnors ljus. Jag vet det så väl. Jag har vandrat i tusende år. Förr visste jag hur många. Men inte längre. Nu vandrar jag bara. Inte framåt, inte heller bakåt. Ändå vandrar jag genom alla tider utan hinder. Försjunken i tankar går jag i en framtid. Och lika tankfull vandrar jag genom sekler som gått. Som om jag letar efter något. Gud! Vad söker jag efter? Är jag som barnen utan herde? Ja utan herdar famlar människor. Det vet alla som levt. Som haft liv i sin själ, om än på ett fattigt sätt.

Ja, vattnen ligger mörka denna natt. Inget ljus glittrar i dess krusning. Ingen sömn för den trötte som går till fots utan vandringsstav. Hur djupt Gud? Hur djupt måste jag vandra, innan jag får vila från min möda?
Hur många är dina vandrare? Jo jag har sett att dom är många. Jag har sett dom ibland på avstånd, när dom vandrar över himmelen. Sett att också dom är ålagda att vandra mellan stjärnorna i ensamhet.
Nu i natt, är himmelen stängd av mörker och tunga moln. Inget ljus finns som lyktor på våra stigar. Stilla får vi vänta och vaka. Tysta får vi lyssna efter sång, efter korus av röster. Gud, hur tyst är inte en tyst himmel? Hur outgrundligt mörk är inte en himmel utan tända stjärnor? Du som tronar på sången; tänd himmelens stjärnor igen. Inte bara i öster, utan över hela vår jord. Herre, tänd stjärnan som så gåtfullt tändes i fjärran land en gång.

MSW

 
Ingen återpublicering av material från denna blogg i någon form är tillåtet utan uttryckligt tillstånd av författaren

Publicerat i Nattbrev | Lämna en kommentar